April, snart är vi inne i maj och sen är terminen slut. på ett vis ska det bli väldigt skönt även om jag tycker det är roligt.
Min kropp säger definitivt i från nu, det värker, krampar och stundvis är mina händer och kropp som en stor svullen klump.
Det känns orättvist, det är så mycket jag vill göra just nu, Köra bort skräp och börja med rabatter , få fint på utsidan, visserligen är det väl ingen ide då dom ska brädfodra om den sidan men alltså att vilja men inte kunna och orka gör jävligt ont i själen.
Hela tiden balanserar man på gränsen till att deppa ihop, vilket jag förtvivlat kämpar emot, vill inte ner i hålet igen.
Jag är en pain in the ass för hela familjen med mitt humör, inte går man runt och skrattar precis när kroppen värker.
Jag vill vara glad, kunna ta mina promenader, men varje promenad är jag rädd att bli stående och inte ta mig hem igen, sjukt, det ska inte vara så.
På måndag börjar jobbet igen och jag hoppas att min kropp tycker det är okej, för jag vill hjälpa ungarna som jag kan hjälpa att få springa ut med sina vita mössor och skrika ut sin glädje över att äntligen ha lyckats, jag vet hur de sliter just nu i sitt anletes svett och egentligen är det de som är mest värda den stunden av glädje av att ha lyckats.

Tankar snurrar

Jag jobbar ju på en gymnasieskola och jag trivs jättebra med kollegor osv. Det som känns udda i min hjärna är den tillit jag möter. En icke färdig lärarkandidat som faktiskt ansvarar för en hel studio med elever som behöver extra hjälp. Inte nog med det i dag fick jag så smått påbörja nästa del av min anställning, att dels ha samtal ,peppande, med elever. Jag kommer också att få vara del av ett team som ska organisera om den hjälp som eleverna ska få.

Ja men du som är så duktig säger dom, kan inte påstå att jag känner mig duktig men jag insuper all erfarenheter som jag kommer att ha hjälp av sedan när jag är klar.
Denna vecka påbörjade jag även min praktik, lite körigt blev det och efter några taskiga lektioner, inser jag att jag får lägga ner mycket tid på de lektioner som är kvar.
Lite roligt är det att eleverna som jag har i studion är inte nöjda de timmar jag har undervisning i andra klasser, men dom är noga med att fråga om det gick bra.

Ja ni inser nog lika mycket som jag att ett av mina stora problem är att kunna ta emot beröm eller positiv feedback, vågar inte riktigt tro på att man menar vad man säger riktigt. Jag måste hitta något sätt att stärka mitt självförtroende på.
Brukar fråga mig själv om jag verkligen ens är värd berömmet eller om det är en dröm att någon tycker jag gör något som är bra, förvirrande skulle jag nog säga.

Vilken helg

Ja denna helgen har varit jobbig, har nog trott varje kväll att i morgon kommer jag inte att ha någon känsel kvar. Det har varit djävulska smärtor i ryggen och benen, har varit svårt att sitta stå ligga osv. Ett tag fick jag stå på knä och hänga över en fotpall men det lättade bara ett kort tag. Och sova har det vart svårt att få till.
Nu går vi in i en jobbig vecka också så jag hoppas det på något vis kommer att lätta i ryggen annars kommer närträffen i Karlstad att ryka, det är så jobbigt att sitta timme efter timme, visst jag kan ställa mig upp men det känns ju inte kul med massa folk i rummet att vara ensam och stå när alla sitter.
Men det är intressanta saker som ska tas upp så nog vill man vara med.

Har försökt jobba med hemtentan som ligger på mitt skrivbord också men nä ryggen vill inte i dag. Men nu måste jag ta tag i den och också planera vad som ska vara med på lektionerna under VFU v10. känns som jag har lite prestationsångest eftersom jag redan jobbar på skolan också, vilket jag inte ska ha, det är ju för att lära man har VFU.

Trött i skallen

Oj vad trött jag är efter en dag i studion där jag har stöd lektioner i engelska och svenska.
Har inte tänkt på hur mycket man sitter och tänker på hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Det är på ett vis väldigt bra, jag ältar inte ryggen och värken i alla fall eftersom man är så psykiskt trött.
Men jag tror inte jag kan älta mer heller, situationen är som den är, bara att gilla läget. Man kan inte påverka saken riktigt så jag vet att jag kommer att trilla tillbaka och tycka synd om mig då och då men jag går vidare.
Jag är glad varje dag som jobbet går bra för dt ger så mycket glädje tillbaka, men eftersom jag rör mig en hel del och har en ergonomisk stol funkar det, till min stora lättnad.

När man kommer hem är det ju lite kul när alla ska tala om vad som hänt hemma under dagen, min mamma talar om hur hennes dag varit och hur pappas dag varit medans dotra i samma stund försöker berätta om sin dag, jag erkänner hälften försvinner eftersom jag är så trött i skallen.
Men nog önskar jag att jag hade mer tid och ork att göra mer när man kommer hem, ta en promenad och kanske kunna ta ut pappa också, men det kommer ljusare tider nu så snart kan vi göra det ändå kanske. Börjar i alla fall vara lite ljusare när jag åker vid sjutiden och det är äntligen ljust när man åker hem.

Känns konstigt att man nästan blivit som en förälder till pappa och lite till mamma, men jag antar att det blir så när de blir äldre. Det är ganska hemskt att leva nära en som är dement, i alla fall den typen som pappa har, då han är medveten om sin glömska, i vanliga fall försvinner en dement person in i en dimma och glömmer allt tillslut, pappa har en sort som inte fungerar så utan han är trots sin glömska medveten om att han glömmer, det är hårt att se hur hårt det blir för honom ibland.


Men nu längtar vi till sommar och att kunna sitta ute igen, det gillar pappa väldigt mycket.

Behövlig vila

Jag har haft en lugn och ganska skön helg. Har väl gjort lite nytta som att städa åt mamma och pappa men även hunnit med stärkande promenader i solen.
Torsdagens fadäs gömmer jag långt bak i huvudet och hoppas glömma det så fort som möjligt.
Börjar lite försiktigt landa i min tillvaro igen och acceptera att att allt inte går på räls.
Det känns okej så tillvida att ja skulle jag mot all förmodan vakna utan känsel så kan dom göra nåt åt det i alla fall. Jag ska försöka tänka positivt och som jag säger till mina elever ingenting är omöjligt, jag får leva med en taskig rygg och värk men det är jag som bestämmer om det ska ta ner mig helt och det har jag just nu ingen tanke på.

Hemska tider

Fy sjutton så förnedrande. Var med min mamma på sjukhuset i torsdags, det var ju i sig lugnt, vi fixade röntgen och gick upp och satte oss på ortopedmottagningen. Många har en väldigt otrevlig ovana att dränka sig i parfym och huvudvärken kom som ett brev på posten, likaså började ett svagt illamående kännas. Jag kände mig yr av huvudvärken och mer illamående. Vi tar en fika bestämde mamma och menade att det kanske berodde på att jag låg lågt i socker, så vi köpte varsin macka och kaffe och gick och satte oss. Jag fick rusa upp och in på toa bara för att i panik inse att alla toaletter var upptagna och jag fick spy i papperskorgen, jo tjena vad man kände sig duktig........

Antagligen berodde det på alla besked man fått under senaste veckorna, det är svårt att finna en lätt väg genom förändringar säger en del, nej säger jag, det är fan inte lätt alls.
Man får höra att det finns dom som har det värre och ja det gör det ju, men snälla fatta att detta är illa nog för mig och som min läkare säger, det handlar om mig nu, inte om kompisens kompis eller Olle i skogen, det är mig det handlar om.
Det är andra gången jag råkat ut för detta, nu har min kropp funnit ett nytt sätt att få uppmärksamhet när jag är stressad eller har mycket runt mig, kan inte påstå att det gläder mig, men okej kroppen, du har min uppmärksamhet.

Vad kan jag göra då? antar jag får diskutera mitt schema med chefen och se till att en halvtimmes lunch finns med, ganska viktigt när man har diabetes ju. Får försöka hitta vila även de helger jag får hunden kl 6 på morgonen, om jag så måste ha hunden över natten. Och nej  jag älskar verkligen hunden, hon är min goaste vän Men hon har en förmåga att vakta mig totalt, jag kan inte försvinna ur hennes sikte förrän oron slår till henne, vet inte vad det beror på, mer än att vi gillar varandra skarpt.
Jag  jobbar på att säga nej och försöka styra bort saker som någon annan kan göra, jag känner att det blir för mycket nu mer. Det blir som en hård klump i bröstet, i början var jag livrädd och trodde det var en ny hjärtinfarkt men det är det inte, troligen är det ångesten över att försöka vara alla till lags. Så det kanske inte är konstigt att man reagerar konstigt, alla krav och nu anpassning till en taskig rygg. Jag vill ju bara få göra det som är mitt blivande uppdrag, att vara lärare och få ha ett liv.

Snön ligger tjock på grenarna i träden, hela trädgården ligger inbäddat i ett vackert vitt täcke. Jo jag älskar verkligen vintern, det enda som är synd är att skidornas tid är förbi, ryggen klarar inte en vurpa. Har inte riktigt lika ont i dag som de senaste två dagarna, men så har jag vilat ordentligt och hemtentan har fått legat orörd på skrivbordet. Har försökt att finna lite ro i själen men den vill inte riktigt infinna sig.
I morgon blir det en fullt upp dag, först jobba 8-14.30 sen skynda sig från Säffle och in till Karlstad, ska äntligen få mina nya glasögon, får hoppas det blir bra nu då när jag bytt optiker och man på ett år fann en 50% försämring. Kan undra om man var en kassako för den förra.

Har varit hos mor och far en stund, jag oroar mig lite eftersom mamma är så rädd om min rygg att hon tar i och hjälper pappa mer än hon klarar av, men ja vi får se, fick min vilja igenom att dom behövde att besök till av hemtjänsten nu när jag ska jobba.

Min läkare sa till mig i torsdags att jag skulle tänka varje dag på att jag är den viktigaste personen i mitt liv, hur svårt kan det va tänkte jag, och nu har jag tänkt igenom det väldigt noga och inser som många har frågat mig, hur fan orkar du. Svaret är att jag inte vet. Min vilja att familj och vänner ska ha det så bra som möjligt har nog styrt mig med järnhand.

Jag handlar, städar och tar hand om räkningar åt mor o far, försöker alltid kunna skjutsa dem till läkarbesök osv. Sen ska jag studera på 100 % ta hand om mitt hem och finnas för min dotter, och som vill ha hjälp då och då, jag passar syrrans hund när hon jobbar, vilket innebär få sovmornar och nu har jag en tjänst på skolan med 50% som jag stortrivs med. Nedskrivet låter det inte klokt, kanske därför man fick en 50% ig sjukskrivning från studierna.

Jag är i en svacka, jag erkänner, skulle bara vilja krypa ihop och bli liten igen, få strykningar över håret och höra att allt kommer att bli bra, men jag inser att ska det bli bra hänger det på mig i stora drag. jag har mina mål och viljor jag har projekt som jag vill göra men det kommer att ta längre tid och det måste jag acceptera nu.
I dag ska jag hämta en öronlappsfåtölj, nåt jag alltid önskat mig och när jag förvandlat den som jag vill kommer den att vara antingen enfärgat turkos men helst ska den bli vit och turkosrandig.
Mitt sovrum ska få en grön nyans på väggarna så det blir vilsamt medan vardagsrummet ska bli vitt och turkost för att ge glädje, men som sagt, det kommer ta tid men fan den som ger sig.