Hemska tider

Fy sjutton så förnedrande. Var med min mamma på sjukhuset i torsdags, det var ju i sig lugnt, vi fixade röntgen och gick upp och satte oss på ortopedmottagningen. Många har en väldigt otrevlig ovana att dränka sig i parfym och huvudvärken kom som ett brev på posten, likaså började ett svagt illamående kännas. Jag kände mig yr av huvudvärken och mer illamående. Vi tar en fika bestämde mamma och menade att det kanske berodde på att jag låg lågt i socker, så vi köpte varsin macka och kaffe och gick och satte oss. Jag fick rusa upp och in på toa bara för att i panik inse att alla toaletter var upptagna och jag fick spy i papperskorgen, jo tjena vad man kände sig duktig........

Antagligen berodde det på alla besked man fått under senaste veckorna, det är svårt att finna en lätt väg genom förändringar säger en del, nej säger jag, det är fan inte lätt alls.
Man får höra att det finns dom som har det värre och ja det gör det ju, men snälla fatta att detta är illa nog för mig och som min läkare säger, det handlar om mig nu, inte om kompisens kompis eller Olle i skogen, det är mig det handlar om.
Det är andra gången jag råkat ut för detta, nu har min kropp funnit ett nytt sätt att få uppmärksamhet när jag är stressad eller har mycket runt mig, kan inte påstå att det gläder mig, men okej kroppen, du har min uppmärksamhet.

Vad kan jag göra då? antar jag får diskutera mitt schema med chefen och se till att en halvtimmes lunch finns med, ganska viktigt när man har diabetes ju. Får försöka hitta vila även de helger jag får hunden kl 6 på morgonen, om jag så måste ha hunden över natten. Och nej  jag älskar verkligen hunden, hon är min goaste vän Men hon har en förmåga att vakta mig totalt, jag kan inte försvinna ur hennes sikte förrän oron slår till henne, vet inte vad det beror på, mer än att vi gillar varandra skarpt.
Jag  jobbar på att säga nej och försöka styra bort saker som någon annan kan göra, jag känner att det blir för mycket nu mer. Det blir som en hård klump i bröstet, i början var jag livrädd och trodde det var en ny hjärtinfarkt men det är det inte, troligen är det ångesten över att försöka vara alla till lags. Så det kanske inte är konstigt att man reagerar konstigt, alla krav och nu anpassning till en taskig rygg. Jag vill ju bara få göra det som är mitt blivande uppdrag, att vara lärare och få ha ett liv.