Trött i skallen

Oj vad trött jag är efter en dag i studion där jag har stöd lektioner i engelska och svenska.
Har inte tänkt på hur mycket man sitter och tänker på hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Det är på ett vis väldigt bra, jag ältar inte ryggen och värken i alla fall eftersom man är så psykiskt trött.
Men jag tror inte jag kan älta mer heller, situationen är som den är, bara att gilla läget. Man kan inte påverka saken riktigt så jag vet att jag kommer att trilla tillbaka och tycka synd om mig då och då men jag går vidare.
Jag är glad varje dag som jobbet går bra för dt ger så mycket glädje tillbaka, men eftersom jag rör mig en hel del och har en ergonomisk stol funkar det, till min stora lättnad.

När man kommer hem är det ju lite kul när alla ska tala om vad som hänt hemma under dagen, min mamma talar om hur hennes dag varit och hur pappas dag varit medans dotra i samma stund försöker berätta om sin dag, jag erkänner hälften försvinner eftersom jag är så trött i skallen.
Men nog önskar jag att jag hade mer tid och ork att göra mer när man kommer hem, ta en promenad och kanske kunna ta ut pappa också, men det kommer ljusare tider nu så snart kan vi göra det ändå kanske. Börjar i alla fall vara lite ljusare när jag åker vid sjutiden och det är äntligen ljust när man åker hem.

Känns konstigt att man nästan blivit som en förälder till pappa och lite till mamma, men jag antar att det blir så när de blir äldre. Det är ganska hemskt att leva nära en som är dement, i alla fall den typen som pappa har, då han är medveten om sin glömska, i vanliga fall försvinner en dement person in i en dimma och glömmer allt tillslut, pappa har en sort som inte fungerar så utan han är trots sin glömska medveten om att han glömmer, det är hårt att se hur hårt det blir för honom ibland.


Men nu längtar vi till sommar och att kunna sitta ute igen, det gillar pappa väldigt mycket.