Monabloggar

April, snart är vi inne i maj och sen är terminen slut. på ett vis ska det bli väldigt skönt även om jag tycker det är roligt.
Min kropp säger definitivt i från nu, det värker, krampar och stundvis är mina händer och kropp som en stor svullen klump.
Det känns orättvist, det är så mycket jag vill göra just nu, Köra bort skräp och börja med rabatter , få fint på utsidan, visserligen är det väl ingen ide då dom ska brädfodra om den sidan men alltså att vilja men inte kunna och orka gör jävligt ont i själen.
Hela tiden balanserar man på gränsen till att deppa ihop, vilket jag förtvivlat kämpar emot, vill inte ner i hålet igen.
Jag är en pain in the ass för hela familjen med mitt humör, inte går man runt och skrattar precis när kroppen värker.
Jag vill vara glad, kunna ta mina promenader, men varje promenad är jag rädd att bli stående och inte ta mig hem igen, sjukt, det ska inte vara så.
På måndag börjar jobbet igen och jag hoppas att min kropp tycker det är okej, för jag vill hjälpa ungarna som jag kan hjälpa att få springa ut med sina vita mössor och skrika ut sin glädje över att äntligen ha lyckats, jag vet hur de sliter just nu i sitt anletes svett och egentligen är det de som är mest värda den stunden av glädje av att ha lyckats.