Den blomstertid nu kommer

Ett år av tungt jobb börjar närma sig sitt slut. Det har varit så roligt och jag trivs verkligen med att jobba inom stödet. Jag hoppas bara jag blir klar snart. I morgon ska jag på kurs också. Neuropsykiatriska svårigheter för flickor. Ska bli interessant.
Hur mår jag själv då tro? Jag jobbar med att säga nej och har väl kommit så långt att mina återfall som ja sägare blir två steg framåt och ett bakåt. Jag jobbar även med mitt självförtroende som behöver stärkas. Min chef vill också se en tuffare Mona annars utan att vara behörig klar lärare rankades jag som en 3a. Det innebär en mycket bra lärare.
Jag måste lära mig ta emot beröm och erkänna att mina kollegor och jag kommer bra överrens.

Familjen då ja där är det så där pappa försvinner mer och mer just nu är han på avlastning för mammas skull. Han hade hållit henne vaken i en vecka. Det är hemskt att se hur en levande människa försvinner framför ens ögon trots den fysiska närvaron. Vi gör allt vi kan så han får vara hemma så länge det går. Sommaren närmar sig med stormsteg och med den skolavslutningar och att pappa kan få sitta i solen och njuta.

Nu är hösten kommen

Ja, i dag började hösten för mig vilket innebär att höstterminen började. Förra veckan ringde rektorn mig och undrade om jag ännu ville jobba och naturligtvis sa jag ja, det är skitkul att jobba i skolan.

Jag kommer tydligen fortsätta jobba inom elevhälsoteamet som jag gjort tidigare och visst är det tungrott men så givande.

Sommaren har inte varit vad jag hade hoppats på, jag har som sagt inte mått så bra och efter ett samtal med min studievägledare så sökte jag upp en doktor, domen blev utmattningssyndrom och depression. Tog några veckor att acceptera, Utmattningssyndrom köper jag då det varit en tung höst och vår samt att mina studier varit tuffa. Men depression kändes väl inte riktigt rätt. Man kan tydligen göra nåt man mår bra av och ändå må skit tydligen, vilket läkaren intygade, i mitt fall älskar jag jobbet men det har varit tufft att studera och det har varit tungt på hemma fronten. Jobbet har med andra ord sett till att allt har gått tills nu.
Denna terminen blir det bara jobb och studierna innebär att jag ska lära mig säga nej och prioritera mig själv mer än tidigare. känns konstigt då mina föräldrar lärt mig att hjälpa andra och ställa upp.

Diagnosen fick mig att egentligen bara sitta och fundera över min situation i flera veckor och jag inser att jag faktiskt måste ta hand om mig själv, jag måste sätta ner foten ordentligt, jag har själv problem med värk då ska jag kanske inte ta på mig att städa och sköta två hushåll med matlagning och städ och tvätt, ja ni ser det ologiska i det, har jag också gjort nu och även om det tar tid svett och tårar så ska det bli ändring på detta nu. Jag har insett att jag måste ta min plats i mitt liv och ställa krav på min omgivning. Jag bara hoppas jag ska klara av det, men jag måste göra det.

Konstigt att man orkar

Hemska tider vilken månad jag haft. Först fick jag världens förkylning över en natt och den övergick raskt i lunginflammation, och med det tog alla mina krafter slut.
Men då insjuknade dottern i huset och vi lyckades ju tyvärr smitta både mamma och pappa vilket inte alls var bra.
Pappa och mamma har kol så efter ett tag fick mamma en rejäl lunginflammation och akut kom hon att läggas in på sjukhus, detta ledde tyvärr till att pappa fick ligga på en avlastnings avdelning. När mamma tillslut kom hem skulle vi äntligen få hem pappa också, men då ringer dom och meddelar att han är på väg till akuten i ambulans, Herregud skulle det inte ta slut!!!!!!!!!!!
Uttorkad och ynklig fick han ligga med dropp i två dagar för att få i sig vätska igen. Men till slut kom han hem, bara för att sova i nästan två dygn. Det som hände samma kväll han kom hem var att vi hittade en svullnad stor som ett ägg på hans höft. Nu funderas det på om skruvarna efter hans höft operation är på väg ut, vilket gör att vi måste göra en planerad färd till akuten för att få en ny röntgen gjord, frågan vi i familjen ställer oss är ju om det ska bli en ny operation och kommer han klara det.
Vi är alla slitna av vår sjukdoms tid och jag försöker skriva B-uppsats och jobba också, men snart erkänner jag mig troligen besegrad och då får jag fundera på framtiden igen, ska jag orka i mål och kunna jobba med det jag tycker om eller ska jag ge upp.
Redan i dag inser jag att jag troligen har gått i väggen med dunder och brak.
Har fått så svårt att vara strukturerad i mina studier och få min vardag att fungera. Det är så konstigt men jobbet funkar och jag trivs, men hemma och med mina studier är det en annan sak. Jag kommer inte ihåg vad jag läser längre, orkar inte skriva eller samla i hop allt, är så rent ut sagt förbannat trött.

April, snart är vi inne i maj och sen är terminen slut. på ett vis ska det bli väldigt skönt även om jag tycker det är roligt.
Min kropp säger definitivt i från nu, det värker, krampar och stundvis är mina händer och kropp som en stor svullen klump.
Det känns orättvist, det är så mycket jag vill göra just nu, Köra bort skräp och börja med rabatter , få fint på utsidan, visserligen är det väl ingen ide då dom ska brädfodra om den sidan men alltså att vilja men inte kunna och orka gör jävligt ont i själen.
Hela tiden balanserar man på gränsen till att deppa ihop, vilket jag förtvivlat kämpar emot, vill inte ner i hålet igen.
Jag är en pain in the ass för hela familjen med mitt humör, inte går man runt och skrattar precis när kroppen värker.
Jag vill vara glad, kunna ta mina promenader, men varje promenad är jag rädd att bli stående och inte ta mig hem igen, sjukt, det ska inte vara så.
På måndag börjar jobbet igen och jag hoppas att min kropp tycker det är okej, för jag vill hjälpa ungarna som jag kan hjälpa att få springa ut med sina vita mössor och skrika ut sin glädje över att äntligen ha lyckats, jag vet hur de sliter just nu i sitt anletes svett och egentligen är det de som är mest värda den stunden av glädje av att ha lyckats.

Tankar snurrar

Jag jobbar ju på en gymnasieskola och jag trivs jättebra med kollegor osv. Det som känns udda i min hjärna är den tillit jag möter. En icke färdig lärarkandidat som faktiskt ansvarar för en hel studio med elever som behöver extra hjälp. Inte nog med det i dag fick jag så smått påbörja nästa del av min anställning, att dels ha samtal ,peppande, med elever. Jag kommer också att få vara del av ett team som ska organisera om den hjälp som eleverna ska få.

Ja men du som är så duktig säger dom, kan inte påstå att jag känner mig duktig men jag insuper all erfarenheter som jag kommer att ha hjälp av sedan när jag är klar.
Denna vecka påbörjade jag även min praktik, lite körigt blev det och efter några taskiga lektioner, inser jag att jag får lägga ner mycket tid på de lektioner som är kvar.
Lite roligt är det att eleverna som jag har i studion är inte nöjda de timmar jag har undervisning i andra klasser, men dom är noga med att fråga om det gick bra.

Ja ni inser nog lika mycket som jag att ett av mina stora problem är att kunna ta emot beröm eller positiv feedback, vågar inte riktigt tro på att man menar vad man säger riktigt. Jag måste hitta något sätt att stärka mitt självförtroende på.
Brukar fråga mig själv om jag verkligen ens är värd berömmet eller om det är en dröm att någon tycker jag gör något som är bra, förvirrande skulle jag nog säga.

Vilken helg

Ja denna helgen har varit jobbig, har nog trott varje kväll att i morgon kommer jag inte att ha någon känsel kvar. Det har varit djävulska smärtor i ryggen och benen, har varit svårt att sitta stå ligga osv. Ett tag fick jag stå på knä och hänga över en fotpall men det lättade bara ett kort tag. Och sova har det vart svårt att få till.
Nu går vi in i en jobbig vecka också så jag hoppas det på något vis kommer att lätta i ryggen annars kommer närträffen i Karlstad att ryka, det är så jobbigt att sitta timme efter timme, visst jag kan ställa mig upp men det känns ju inte kul med massa folk i rummet att vara ensam och stå när alla sitter.
Men det är intressanta saker som ska tas upp så nog vill man vara med.

Har försökt jobba med hemtentan som ligger på mitt skrivbord också men nä ryggen vill inte i dag. Men nu måste jag ta tag i den och också planera vad som ska vara med på lektionerna under VFU v10. känns som jag har lite prestationsångest eftersom jag redan jobbar på skolan också, vilket jag inte ska ha, det är ju för att lära man har VFU.

Trött i skallen

Oj vad trött jag är efter en dag i studion där jag har stöd lektioner i engelska och svenska.
Har inte tänkt på hur mycket man sitter och tänker på hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Det är på ett vis väldigt bra, jag ältar inte ryggen och värken i alla fall eftersom man är så psykiskt trött.
Men jag tror inte jag kan älta mer heller, situationen är som den är, bara att gilla läget. Man kan inte påverka saken riktigt så jag vet att jag kommer att trilla tillbaka och tycka synd om mig då och då men jag går vidare.
Jag är glad varje dag som jobbet går bra för dt ger så mycket glädje tillbaka, men eftersom jag rör mig en hel del och har en ergonomisk stol funkar det, till min stora lättnad.

När man kommer hem är det ju lite kul när alla ska tala om vad som hänt hemma under dagen, min mamma talar om hur hennes dag varit och hur pappas dag varit medans dotra i samma stund försöker berätta om sin dag, jag erkänner hälften försvinner eftersom jag är så trött i skallen.
Men nog önskar jag att jag hade mer tid och ork att göra mer när man kommer hem, ta en promenad och kanske kunna ta ut pappa också, men det kommer ljusare tider nu så snart kan vi göra det ändå kanske. Börjar i alla fall vara lite ljusare när jag åker vid sjutiden och det är äntligen ljust när man åker hem.

Känns konstigt att man nästan blivit som en förälder till pappa och lite till mamma, men jag antar att det blir så när de blir äldre. Det är ganska hemskt att leva nära en som är dement, i alla fall den typen som pappa har, då han är medveten om sin glömska, i vanliga fall försvinner en dement person in i en dimma och glömmer allt tillslut, pappa har en sort som inte fungerar så utan han är trots sin glömska medveten om att han glömmer, det är hårt att se hur hårt det blir för honom ibland.


Men nu längtar vi till sommar och att kunna sitta ute igen, det gillar pappa väldigt mycket.